Odens smärtsamma offer för visdom
Enligt den nordiska mytologin var runorna inget som människorna hittade på, utan de var kosmiska krafter som existerade långt innan världen skapades. De var så dolda och kraftfulla att inte ens gudarna kände till dem från början.
Det var Oden som till slut vann runornas hemlighet åt gudarna och människorna. För att lyckas med detta tvingades han genomgå ett enormt offer: han hängde sig själv i världsträdet Yggdrasil, genomborrad av sitt eget spjut, utan mat eller dryck i nio hela nätter. När han stirrade ner i djupet fick han till slut syn på runorna. Med ett sista vrål grep han tag i dem, föll ner från trädet – och besatt därefter universums djupaste visdom.
Tecken som talar till gudar och människor
Varje runa i alfabetet hade ett eget namn och en egen symbolisk innebörd. Runan Fehu (F) betydde fä eller boskap, vilket i förlängningen symboliserade rikedom och framgång. Runan Tiwaz (T), som ser ut som en pil som pekar uppåt, var kopplad till krigsguden Tyr och ristades ofta på svärd för att ge seger i strid.
För vikingarna hade det skrivna ordet en enorm tyngd. Man trodde att när en runa väl var ristad och färgad (ofta med röd färg eller blod), så var dess budskap låst i tid och rum. • De användes för praktisk kommunikation, som att skriva "Gorm gjorde detta minnesmärke efter sin fader".
• De användes för beskydd och besvärjelser. En resa över havet kunde säkras genom att rista rätt runor i skeppets stam, och en sjukdom kunde botas genom att rista läkande tecken på en träbit som lades under den sjukes huvudkudde.
Att behärska runorna var att ha nyckeln till både den synliga och den osynliga världen.